DET ÄR UPP TILL MIG.

…och det kommer det alltid vara. Idag tänker jag inte ge en enda negativ sak fokus. ”Man väljer vad man tittar på” och idag tänker jag ignorera det negativa. Låtsas att allt är bra.

De senaste dagarna har det känts som att jag kämpar mig upp för ett berg. En uppförsbacke som aldrig tar slut och medan jag klättrar mig uppåt och har fokus på toppen blir den bara mindre och mindre. Borde den inte bli större? Komma närmare? När jag dessutom klättrar och känner mig som en utmärglad Gollum står någon och slungar ner bumlingar. Gigantiska bumlingar, som jag, som någon gladiator på anabola, ska orka ta emot och knuffa åt sidan. Men jag blir ju hela tiden benmjöl.

Jag har fumlat i mörkret med en värdelös ficklampa, letat och letat, försökt hitta tillbaka till det jag tappat. Det är så frustrerande för att jag vet att jag inte springer runt i mörkret själv. I mörkret har någon sprungit med mig och hela tiden flyttat det jag letat efter när jag varit nära. Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker fortsätta leta tills jag hittar det. Om det så är att leta tills jag måste hitta ett substitut. Jag ska hitta det. Risken att tappa saker finns alltid, likaså risken att inte hitta tillbaka. Det finns ingen mening med att gardera sig i livet. Det man kan göra är att förbereda sig och vara beredd på allt – då kommer man klara sig. Tror jag i alla fall.

Det kändes som att jag hittade den där lilla nyckeln tillbaka till min positiva dörr när jag kollade igenom min mail. En hälsning. En hälsning och några tankar, helt sjukt vad mycket det betyder. Jag kan nog inte sätta det i ord. Tänker krampaktigt hålla fast vid dem och glömma allt annat.

Tack fröken E, tack P, tack A – för era tankar. För era hälsningar. De är som en vinst på miljonlotteriet i min värld. Det krävs liksom inte en Bibel med tretusen mirakel-ord.

TACK. ♥

Emma