FINNER BARA ETT STORT FAN.

Sitter och tittar ut på Djurmo klack, en grå trist himmel och döda träd. Önskar jag stod på bergstoppen och skrek. Skrek tills jag ramlar ihop. Tills jag inte orkar mer och sen önskar jag att jag kunde få vakna utvilad – utan värk. Vakna till en solig himmel och bara få skratta helt hysteriskt – utan att det ringer i mina öron. Idag pågår det ett krig mellan duracellkaninen i mig och huvudet som försöker bortse från hur drygt det är. Hyperaktiviteten slåss med mina blödande öron. En natts djupsömn har gjort mig pigg vilket jag älskar. Känner mig på ett sätt som en ny människa. Kroppen funkar nästan normalt. Men jag önskar jag var huvudlös. Fan vad jag klagar…

Nu ska mamma rasta mig. Nu får det fan vara nog. VÄND.

På berget: FAAAAAR OCH FLYYYYG ÅT HELVETEEEEEE MÅÅÅRTEEEEEEEEEEEN!!

Emma