MIN ÄNGEL.

Jag finner inga ord över vissa personer i mitt liv. Människor som förgyller min tillvaro och får mig att ifrågasätta hur fan jag skulle klara av att leva utan dem. Hur klarade jag mig innan? Vad har jag gjort för att förtjäna dessa fina i mitt liv? När huvudvärken gått steget längre och satt sig i pannan, nacken, käken. Ögonen ser i kors och öronen blöder för minsta lilla hårda ljud. Bägaren rinner över på en gång. Mitt i kaoset så kommer en liten ängel in och får mig att påminnas om hur ljust allt ändå är – om man tittar på det. När jag först ville lägga mig ner och gråta, hoppa och stampa samtidigt som jag skriker för full hals. Frustrationen får ett sånt läskigt hårt grepp om en och att ta sig ur det går inte alltid. Det går inte att glida ur det ens med all olivolja i hela världen. Men nu, några timmar senare sitter jag här och känner mig otroligt glad. Lyckligt lottad, över mycket. En dag som har gått i berg- och dalbanans spår övergick till ett leende. Glädjetårar och ett hjärta som känns tretusen gånger större och varmare. Om det nu egentligen ens är möjligt… Jag förstår inte hur du gör men det du gör är fantastiskt. Du får det att kännas som att det vänder och som att allt kommer bli bra, oavsett vad jag står inför. Min ängel. Sanna.

Lyckan infinner sig i min kropp. Dagens besök av S och helgens påskmys har verkligen satt sina spår – på alla sätt och vis. Att se lilla Leia döpas i kyrkan igår väckte otroligt mycket känslor. Bara  också att kunna vara med, som en av alla andra. Att ha en svans som lägger handen på axeln när jag behöver lite luft. Stöd. Mamma och brorsan vid frukostbordet samtidigt – det är ren lyx. Nu saknar jag lite pappa-energi.

Jag har bevisat mycket för mig själv den senaste tiden. Bara att jag – själv – tog mig till Dalarna. Jag åkte tåg själv för första gången under min sjukdomstid och sa på så sätt ”stick” till rädslorna. Det är fan stort. Mårten mår nog riktigt kasst just nu, för jag har trappat ner på kortison och det går ändå framåt. Även om min nya substitut-kompis heter Citodon. Jävligt mycket att bearbeta och känna just nu, men det går framåt. Det ska gå framåt.

Familjen och vännerna – hörnstenarna i mitt liv.

Med viljan. För kärleken. För drömmarna.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s