Men… hur gör man nu då? Hur ska man tänka… Hjärnans tankeaktivitet flyger på i 180 och förvirringen som uppstår blossar bara upp ännu mer för varje minut som klockan tickar. Vad är rätt? Vad är fel? Gaaaah… Finns det något rätt och finns det något fel? Hjärntvätt AB är jag bäst på när jag ligger vaken om nätterna och inte kan somna. När allt är tyst och stilla omkring en så går det inte att stänga ute alla tankar. De kommer alltid ikapp en. Precis som i kapplöpning och wroooooom(!) så var den hästen förbi. Jaha, det var den vinsten. In my face.
I min värld finns det nog inget rätt eller fel, inte i den här frågan. Men ska man
(vadå man? Jag rättare sagt…) trycka på mig peruken så fort jag går ut? Peruken som är varm och dessutom ger mig mer huvudvärk än vad jag redan har… Ta på mig den för att gömma cancern och skydda andra från att se den. Det är därför jag tar på mig den, och för att slippa alla blickar som påminner mig om hur jag ser ut. Blickar som påminner mig om att jag inte ser ut som en i mängden. Jag smälter inte in så diskret bland alla andra kalufsar på stan. Skulle jag gå in på ICA skulle jag vara rädd för att höra en duns efter mig om jag skulle passera folk i affären. Precis som på sjukhuset, där orkar jag bara inte bry mig.
Det känns mer okej att se ut som ett mähä där. Dunsarna i backen när folk svimmar av att jag har ett stort synligt ärr i huvudet. Borrhålen här och var gör att det påminner mig om ett bowlingklot.
De syns mer än vad jag trodde… Flera gånger har jag gått om tanter, hållit andan och varit orolig att ge dem hjärtattacker. Samtidigt som jag inte vill göra det, vill jag ingenting hellre.
Alltså gå där som jag ser ut, slänga av mig peruken – inte ge tanter på sjukhus hjärtattacker! Den upproriska Emma är tillbaka och jag vet inte hur jag ska bli av med henne. Kanske måste jag möta henne och stå där så här. Blottad. Naken. Sårbar. Utan smink, inte tillfixad, söt eller bara tillgjord. Utan som en krigare. En krigare som säger fuck it. Fuck cancer.
Fuck cancer. Kan aldrig säga det för många gånger. Men så är det ju det… jag kanske trampar någon på tårna, genom att sparka bakut och gå genom affären som en upprorisk tonåring som skiter i allt.
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och jag kan inte sluta fundera på det.
Önskar att jag inte brydde mig så mycket. Önskar att jag varje dag kunde känna lite mer ”skitsamma”. Inte låta omvärlden ha sån stor inverkan i hur JAG ska gå ut. Fan, det är väl mitt val om jag vill se ut som en taskig kopia av nån gammal trend. Dessutom med en skev och ”missuppfattad” mohikan. Sen varför jag ser ut så har väl ingen med att göra egentligen…
Jag hör rösten i mitt huvud. ”Åhj Emma, sluta bry dig så jävligt!”
Jag jobbar på det. Det kommer.
Emma
Emma Skoglund 