Jag tittade ner på siffrorna som snurrade fram och tillbaka på vågen, innan de stannade. Jag var helt säker på att jag har gått upp i vikt. Så var och är det bara. Ville knappt kolla ner samtidigt som jag var så hysteriskt ivrig att få ett grepp om hur det faktiskt är. Sanningen. Eller ja, i alla fall någon form av sanning. Vet inte vad jag ska kalla det. Efter operationen vid jul hade jag gått upp i vikt och har nog aldrig vägt så mycket. Nu trodde jag att jag skulle väga mer, men – ögonen, kroppen, huvudet – allt luras. Eller saken som luras heter nog kortison… När siffrorna stannat kunde jag konstatera att K, M och flera andra har haft rätt. Jag har gått ner i vikt. Jag tappade hakan.
Det finns väl ingen som kan ens ansiktsdrag så bra som en själv. Oavsett att vågen säger att jag gått ner i vikt så ser jag bara ett runt kortisonansikte när jag tittar mig i spegeln. När jag ser bilder på mig själv för ett halvår sen och jämför med idag så kan jag bara konstatera en sak: sjukdom. Jag ser cancer i mitt ansikte. Ringar under ögonen och äppelkinder, och dessutom strålningsmönstret på huvudet. Det blev så himla tydligt, sjukdomen har tagit över mitt utseende och ingen annan ser det nog så tydligt som jag. Jag känner det i och för sig också.
Jag glömde allt smink i Västerås… undrar om det fanns en mening med det. Känns som att någon säger ”sluta göm dig under det, dra på ett smile och säg att allt är bra. Så här ser du ut.” Typ face it.
Haha, ”face” it.
Emma
Emma Skoglund 