Idag är det exakt 14 dagar tills jag gör min sista strålbehandling. Peppar, peppar. Vågar knappt tänka tanken. Men det känns grymt. Vart tog alla 6 veckor vägen? Poff sa det och så var det bara 10 gånger kvar. Av 28. Som det lilla dampbarnet jag är idag så pekar så hårt jävla fuck you åt cancern så det finns knappt. Jag hoppas den drygare huvudvärken tyder på att Mårten mår så grymt dåligt att han snart ger upp.
Kriget mot dig lämnar ärr i min hud. Du tar mitt hår. Min mataptit. Min ork. Du kan få mig att gråta, så tårarna forsar. Så jag hyperventilerar. Du kan få mig arg, så det kokar i mig. Förbannad, så att det nästan svartnar. Frustrerad, så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men du kommer aldrig få mig att ge upp. Mårten, känn hur jag stirrar dig i ögonen, utmanar dig och ber dig dra åt helvete. Kommer göra det tills du lyssnar. Ge upp.
Idag är min dag. Det är imorgon också. Och resten av mitt liv.
”I create my own destiny”, var det någon som sa.
Mårten, hör du mig? Ser du mig?
Emma
Emma Skoglund 