Julia sa ju en så klok sak till mig -”Tänk att du har semester. Slå på en film, ta det lugnt. Vila hela dagen. Njut av såna saker som du alltid önskade att du kunde göra när du jobbade och hade massa annat du fick lov att göra. Måsten.” Ändå ligger jag hela dagarna och har dåligt samvete över att jag inte gör någonting. Det kliar i mina fingrar och jag har ångest över att jag knappt gjort nåt i plugget. Jag känner mig stressad. Det är väl det här som är mitt problem med acceptans. Att acceptera att jag inte orkar och att jag bör ha ”semester” som J sa det. Speciellt nu under strålningen blir det nog extra viktigt att jag tar det lugnt. Men jag blir galen av att bara ”ta det lugnt” hela tiden.
En av de svåraste saker jag vet är att ändra på personligheten. Personliga drag som jag har och som i vissa stunder skadar mig i och med att jag är sjuk. Till exempel blir det inte alltid så bra att köra ”bit i hop & kom igen då”-andan nu när jag verkligen måste lyssna på kroppen. Brakar ihop för minsta lilla överansträngning. Inställningar och drag som är så djupt rotade i ens personlighet tar nog evigheter att ändra. Men man ska väl inte ge upp bara för det… Bort med det dåliga. Behåll det bra. Ge det tid.
Jag fortsätter jobba på mina tårtbitar. Jag prioriterar. Tänker efter före och försöker. Man kan hela tiden bli bättre. För att bli bättre krävs det ibland att man avslutar vissa kapitel. Kapitel som för längesen skrivits klart. Det enda som fattats är att vända blad och börja skriva ett nytt.
En dörr stängs. En annan öppnas.
Emma
Emma Skoglund 