Och så var de det här med att vara våg igen… Kort hår? Långt hår? Mörkt hår? Ljust hår? Vaaafaaaan… jag kan inte ens bestämma vad jag ska ha för frisyr… En fundering över en sån liten sak som hår leder vidare till det andra och det tredje…
Det är lätt att säga att man inte bryr sig så mycket om håret, men när det väl kommer till kritan inser man att det spelar större roll än man trodde. Håret är en stor del av personligheten, det definierar en. Till en viss grad. Mycket, inte allt, det är inte det jag menar. Men när frisyren faller offer för något man skulle kunna tro vara en person i tvångströja som gått lös med rakapparaten lite här och var, blir det helt plötsligt väldigt viktigt. Jag saknar mitt hår nu, det ska jag inte sticka under stolen. Kort hår är kul och jävligt snyggt, men det känns inte riktigt som jag ändå. Kollar på gamla bilder där jag har långt hår och faaaan vad jag saknar det. Petitesser kanske du tänker…men jag bävar inför att tappa håret även om det just nu är en droppe i havet.
När man inte längre kan välja blir saker och ting oftast jobbigare. När man inte längre har några alternativ. Inget riktigt val. Bara… do or don’t. Det känns som att så mycket tas ifrån en. Mitt liv, så som jag levde det förut. Nu känns det som att det har halverats för jag kan inte fullt ut välja vad jag ska göra, för det orkar jag inte. Eller så kan jag inte. Jag vet att man ska titta på möjligheterna men ibland måste man få slippa att titta alls, för en stund och bara låta allt vara. Känna det man känner och göra det man vill, vad det än är. Gråta, skratta, vara arg eller frustrerad. Eller hysteriskt glad.
Jag vet att jag i slutändan ändå kommer att ”suck it up” och ta mig igenom det.
För det är tillfälligt, oavsett hur det känns. T I L L F Ä L L I G T .
Emma
Emma Skoglund 