Jag gick som om jag vore radiostyrd. Punkt K… Punkt K… Punkt K. Vägen som jag ännu inte har gått så många gånger, om jag får säga det själv, börjar redan gå på rutin. Efter ett till samtal med Monica kan jag för femtioelfte gången konstatera att tårar inte gör huvudvärken bättre. Hej igen, vattenballongshuvudvärk. Du är inte välkommen, men vad spelar det för roll att jag säger det. Du tränger dig på ändå.
Det är inte det lättaste att få ordning på vardagen efter en lång tid där den bestått av vila och filmer. Typ, och småprat vid matbordet om vanliga saker. Saker som var viktiga. Nu när hela min prioritetslista vänts upp och ner känns vissa saker så otroligt meningslösa. Det spelar ingen roll om det är gult, rött eller grönt. Det är inte det det handlar om. Jag är överfylld med saker jag vill göra, saker jag vill kunna vara med på. Börja träna igen. Att orka. Vänner. Leva mitt normala liv.
”Du kan inte få hela tårtan just nu, så fokusera på dina små tårtbitar, som du kan få. Vad vill du ha i dem? Fyll dem med allt det godaste – enligt dig. Ingen annan.”
Jag försökte verkligen sätta mina tankar i ord men det tog tvärstopp. En tanke skulle omvandlas till ord men det kom ingenting. Jag satt och tittade ut, på solen som försvann bakom huset. Letade efter sätt att uttrycka mig på men det fanns inga. Då börjde M prata, hjälpte mig på traven. Hittade orden när jag inte fann dem.
Emma
Emma Skoglund 