Inger var inget monster idag. Jag bölade som ett barn och hon bad om ursäkt. Där satt jag och snörvlade som en 8-åring, den enda skillnaden var att mascaran rann. Det var så klart i ett sånt där klassiskt sjukhus-rum, med urtvättade gardiner och en hård undersökningsbrits. Den kalla, tunga luften hänger på en och man vill bara ut. Springa därifrån och låtsas att jag aldrig mer behöver gå dit. Om det ändå var så väl.
Både Inger och sjuksköterskan A-S visste nog inte hur de skulle bete sig när jag inte kunde stoppa tårarna. Fuck it, låt dom rinna och låt dom fatta hur det känns. Ingers första bemötande sitter fortfarande kvar, det känns bättre men det blir nåt vi får jobba på – en bra relation. Hon visade trots allt en väldigt bra sida idag. ”Det finns hopp” typ, haha.
Fick massa information om strålningen. I 6 veckor ska jag strålas. Måndag-fredag, lördagar och söndagar ska jag bara vila. Jag hoppas verkligen på bra resultat.
Nu jävlar ska resten bort!
Emma
Emma Skoglund 