Dagarna går. Hjärtat och hjärnan ligger i combat. De försöker hela tiden inkräkta på varandras områden. Aldrig kan de samarbeta… Till och från vill jag lägga mig ner och skita i det här. Skita i allt. Det är dagarna då huvudvärken pushar mig över kanten. Kanten som jag så vingligt alltid står vid. Oftast klarar jag att balansera på ett ben och se avgrunden utan att falla ner. Det kolsvarta mörkret som utmanande stirrar mig i vitögat. Oftast räcker en liten vindpust i form av oväsen för att jag ska tappa balansen och ramla ner. En papperspåse, en ringsingnal, ett skratt.
Jag hatar att ge upp. Jag hatar att klaga. Jag hatar att vara svag. Så inget av det kommer jag tillåta. Jo ibland kommer jag spy lite galla, för det behövs nog. Man måste få ur sig vissa saker för att kunna släppa det. Efter middagen med M har jag insett att jag sitter och kämpar för något jag inte ens vill. Jag lägger ner tid, energi och känslor i något jag inte vill investera i. Eller vill jag? Det är frågan.
Hejja Julia, du har vunnit över kampen mot cancer och den tanken får mig att bli helt tårögd. LYCKA. Jag kommer enligt läkarna aldrig bli frisk. Men att de har sagt det skiter jag i, rent ut sagt. De har sagt mycket och jag ska fortsätta motbevisa dem och skrämma cancern så långt bort som jag bara kan. Allt hänger på hur man väljer att se på saker och ting. Visst, jag kan konstatera att jag har halva tumören kvar, att jag inte kan bli frisk, att den är elakartad, att jag har epilepsi och huvudvärk jämt och så vidare. Men jag väljer att se att halva tumören är borta, jag SKA bli frisk – på nåt sätt, den är nästan så snäll som den kan bli, jag kan leva med epilepsin och med huvudvärken och så vidare. Helvete, jag tänker inte gräva ner mig och ge upp. Aldrig.
Emma
Emma Skoglund 