Kaffearomen spred sig i lägenheten. Finns det någon bättre lukt att vakna till? Knappast. Grannarnas skratt slog genom väggarna. Shit, vad är klockan? Jag flög upp. Och störtlandade igen lika snabbt. Har jag sovit bort hela dagen? Ja…vilken jävla dag är det? Förvirringen var total men jag kunde knappt lägga energi på det. Min kropp var tung som bly. Det skulle inte förvåna mig om det sa ”bom” och så vaknar jag på golvet. Blyklumpen är på väg att åka genom sängmadrassen i sin väntan på att orken ska komma till undsättning.
Sniffade lite till kaffe-doft innan jag hasade mig ur sängen. Insåg att orken aldrig skulle komma så det var lika bra att ge upp. Tänker fantisera mig bort i boken om de två Stockholms-tjejerna vars liv kretsar kring rosa drinkar och 13 cm högklackade skor. Hör i mitt huvud hur de skriker (läs piper) om de blir upprörda, eller hur de snofsigt slänger med håret. Så klyschigt tjejiga så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är inte riktigt jag och jag kan inte identifiera mig med dem förutom i vissa situationer och då handlar det inte om att den dyraste märkeströjan inte finns i storlek 32. Nej, det är lite för ytligt och lite för tjejigt, men jag hoppas på en vändning. Jag frossar i feelgood-läsning just nu så hoppas mina nyinköpta böcker kommer snart.
Förresten. Förslag på bra böcker tas emot med stora, öppna armar!
Emma
Emma Skoglund 