SPELA PÅ STORA STRÄNGAR.

Sen operationen har jag inte kunnat sluta älta det här. Jag känner mig dum. I helgen fick jag ännu ett kvitto på att jag inte är frisk och ja, det visste jag väl sen innan. Att jag inte är frisk alltså. Men det känns som jag gått runt och överdrivit allt kring operationen och allt vad den skulle innebära. Komplikationer osv. Ungefär som att jag spelat på stora strängar. Alldeles för stora strängar. ”Jag kanske kommer bli förlamad, jag kanske kommer…blablabla”.

Grejen är, att när man sitter inne på möte med läkarna, neurofysiologer och allt vad det heter så vet jag att jag inte har överdrivit, för jag har hört vad de har sagt. Riskerna med operationen var stora och dagen innan OP frågade neurofysiologen rakt ut om jag verkligen skulle genomföra operationen. Typ ”är du säker Emma? Är du verkligen säker på att du vill göra det här? Du vet.. riskerna är…” blablabla. Men hallå? Ja? Det vill jag. Sluta tjafsa, jag vet riskerna. Jag har inget val, nu kör vi. Det var allt jag tänkte. Började nästan bli trött och arg på det återkommande ”är du säker”-daltandet, för han var bara en av flera på sjukhuset som frågade mig det dagarna innan.

Nu så här efteråt har folk förväntat sig att jag ska komma utan hår, blek, supersmal, blåslagen alltså you name it. Allt. (Jaa…jag ska komma till poängen.) Jag har berättat för er om riskerna, varit hysterisk, ledsen, lugn, orolig, tillsammans med er – ja, vi har nog varit allt man kan vara tror jag. Och jag vet hur mycket ni har oroat er över mig. Oroat er med mig. Hade jag vetat att det här skulle gå så bra så hade jag ju inte ”dragit på stora strängar”. Hur tusan ska jag förklara det jag försöker säga…

Det känns som jag har lurat er. Jag vet att jag inte har lurat er. Ljugit eller spelat på stora strängar. Men när jag sett era glädjetårar, lättnaden i era ansikten när ni ser att jag är ”gamla, vanliga Emma”, kan jag inte rå för att känna mig dum eftersom jag utsatt er för oron. Oron över förlamning, känsselrubbning och allt var de varnat för. Egentligen är det läkarna, men jag kan ändå inte rå för att känna någon slags skuld. Jag måste nog bara acceptera att det inte går att förstå vilka situationer vi sitter i, där i det bleka, kalla rummet på sjukhuset och de vita rockarna svävar in i rummet. Med alternativ och besked gällande min framtid och förklaringar om tumören hit och dit. En djungel som är helt okänd sen innan.

Jag vet att någon mer känner som jag, och nu ska vi sluta älta det och lägga det bakom oss. Drop and let go. Det är läkarna som utsatt oss för oro. Jag är hur som helst otroligt glad över att ni slipper sitta med och höra allt vad de säger.

Emma