SKRÄCKEN.

Det blev senare än jag tänkt igår och tidigare än jag tänkt imorse. Jag ville sova bort hela dagen men vaknade och konstaterade att klockan var strax efter 8. Kunde inte somna om. Gav upp, fixade frukost och bad en bön om att huvudvärken jag kände var kaffeabstinens. Och det var det, i alla fall delvis. Jag älskar kaffeabstinens och skulle känna mig lyckligt lottad om det var det som pågick i mitt huvud varje dag istället för den otäcka igelkotten som andas hysteriskt djupa andetag. Igelkotten i form av en hjärntumör. Usch. Det är det enda ordet jag finner. Slog på datorn och klickade runt på diverse sidor och hamnade på en och annan blogg. Cancerbloggar. Tårarna bokstavligen forsar ner för mina kinder, det är precis som att någon dragit ur proppen. De går inte att stoppa. Vissa saker de skriver känns som att läsa mina egna ord. Precis som att jag skrivit det där inlägget. Det de skriver om går rakt in i mitt hjärta. Jag känner igen mig så otroligt mycket och det är nog också därför det blir så laddat.

Skräcken jag känner över att leva med cancer kan nog bara de som är cancerdrabbade förstå. Jag känner mig som den där marionettdockan som någon styr och jag vet aldrig när jag gjort min sista föreställning. Som att någon sitter i min kropp och håller i kontakten, redo att när som helst kunna bestämma sig för att dra ur den. Poff. Så var det slut.

Att läsa om andras resor blir som en slags terapi. Jag är inte själv. Jag vet det och jag visste det förut också, men precis som allt annat behöver man få det bekräftat ibland. Man behöver påminnas.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s