FLYTT, ÖVERLYCKA & VEMOD.

Jag skulle ljuga om jag sa annat än att det var med vemod jag berättade för pappa att jag kanske åker tillbaka till Västerås på onsdag. Onsdag är i alla fall dagen jag satsar på. Målet. En del av mig ville hoppa in och säga att jag stannar längre. Att jag inte åker på onsdag. Men jag vet att det enda rätta just nu är att jag återgår till min vardag. Och min vardag är i Västerås. Jag har sedan i september stått och stampat på samma trappsteg. Mitt liv har känts som om det har varit på paus. Alla vännerna går vidare med livet, gör saker, skola, jobb, you name it. Jag vill också och nu när jag väl bestämt mig för att åka tillbaka till min lägenhet kan jag inte vänta en dag till. Varje dag känns som en lång sträcka. Som en tunnel. Man ser hur lång den är men man vet också att den snart tar slut. Snart. Snart. Ändå känns det som en evighet.

Jag är överlycklig över att veta att jag snart sitter i min lägenhet och ska försöka klara vardagen på egen hand. En tanke som samtidigt är lite läskig eftersom jag ska bo själv och klara allt själv. Jag är övertygad om att det kommer gå jättebra och jag vill verkligen passa på att leva ”normalt” medan jag kan. Vem vet vad som blir nästa steg i behandlingen och vad det innebär. Nej, gud. Nu vill jag hem till mitt. På onsdag bär det av!

Jag är så sjukt upp och ner just nu. Som om alla mina känslor åker runt i en tvättmaskin. Huller om buller. Kaos.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s