Jag vet inte var jag ska börja. Kanske borde jag börja med ärlighet. Något som jag tjatar om jämt och ständigt. Något jag begär av mina nära och kära.
Min bägare rinner över och nu känns det verkligen som att jag står naken på en scen inför tusentals människor. Jag är återigen där. Vid sårbarheten. Känner mig så jävla sårbar så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det vore så lätt att skicka ett brev och sen försvinna under jord. Lättare att slippa höra ditt svar. Dina tankar. Din vilja. Jag kommer dö när jag hör dem. Oavsett. Jag kommer dö.
Emma
Emma Skoglund 