GÅRDAGEN.

Vad underbart det var att sitta vid bordet med stora tjocka släkten kring mig. Jag hade aldrig förväntat mig att kunna vara med på julfirandet hos pappa, men tack vare operationen är jag så pass pigg att jag orkar sitta i ett rum med över 20 personer. Det är fan ett mirakel. Hjärnoperationen jag gått igenom är ett mirakel. Att jag är som jag är idag hade ingen kunnat tro. Jag förstår det nog inte riktigt och jag är evigt tacksam. Tack. Vem är det jag ska tacka? Jag vill säga tack. Tack.

Igår, hemma hos pappa. Alla pratar i mun på varandra, barn som ska sitta i knä, hunden tigger mat och efter ett tag blir man helt hysterisk. Underbart. Haha, jag ska erkänna att jag emellanåt hade svårt att höra vad som sas kring bordet men det gick väldigt bra att fokusera trots virrvarret runt ikring. Jag älskar virrvarret. De höga skratten som slår hårt mot väggarna och att alla ska prata samtidigt. Det kändes nästan som att cancern i min kropp för tillfället inte fanns. Trots att alla frågade om det och jag satt där och pratade om det. Cancern tog första, bästa flyg till Gran Canaria. Stanna där. Du är inte välkommen tillbaka.

Idag är jag trött, inte konstigt med tanke på att det gått i ett sen jag kom hem från sjukhuset. Nyår. Nyår… nej fy fan vad överskattat. Jag ska dra på mig mjukisbyxor, krypa upp i soffan och se en film. På sin höjd äta god mat, njuta av ett glas vin och skåla in tolvslaget. I mjukisar. Idag är ju som vilken annan dag som helst. Men jag måste önska er gott nytt år hur som helst! Jag hoppas 2012 blir ett bättre år. Jag hoppas.

Emma