En kompis frågade om jag varit mycket arg och känt ilska på senaste och jag svarade att jag nog mest känt frustration. Så här vid närmare eftertanke finns det faktiskt en sak jag känner en enorm ilska över. Folk som skär sig i armarna eller som försöker ta sitt liv på annat sätt. Jag ska inte döma dem, jag har ingen aning vad de går igenom, vad de bär med sig för bagage genom livet och vilka känslor de sitter med.
Men att försöka ta sitt liv, det är något som gör mig så fruktansvärt arg så det kokar i mig. Varje delmål på min resa är en förhandling om att få köpa lite mer tid. Lite mer tid i livet. Jag köper mig extra tid. Jag hör hur jävla sick det låter i mitt huvud. Vem fan trodde jag skulle behöva göra det? Sånt gör de i filmer, typ i någon traumatisk dramafilm, eller en urspårad action. Är mitt liv en traumatisk dramafilm? En urspårad action?
Jag skulle ge allt att få leva vidare ostört och slippa förhandla mig till mer tid. Förstår ni? Eller…hur fan kan man förstå. Det gör nog inte ens jag.
Emma
Emma Skoglund 