MORALKAKA.

Efter några ångestfyllda samtal igår kunde jag inte sluta fundera över det.

Ibland är det svårt att trycka på bromsen. Det är som att åka tåg i hög hastighet. Det bara går och alla andra på tåget åker med och har lika bråttom. När alla andra runt en också stressar och åker fram i vardagen med samma hysteri inser man inte vilken hastighet man färdas i. Man måste vara utanför det för att förstå. Det är först när man står där sen, på perrongen, och tåget susar förbi en, som man inser hur jävla fort det går. Hur livsfarligt det faktiskt blir om det skulle spåra ur eller om man skulle krocka. Då vill man ganska snabbt sakta ner.

Många av mina nära vänner har det stressigt just nu. Ni är inte en, jag kan nog faktiskt räkna er på en hand. Minst. Det är oro över hur det ska bli i framtiden, hur ni ska hinna, vad ni ska göra, prestationsångest, vardagen, vänner, förhållanden, er själva, gigantiska berg med måsten och ni vet inte vart ni ska börja, listan kan fortsätta i oändlighet.

En sak i taget. Ni är överambitiösa, har höga krav och sätter alla andra före er själva, alldeles för ofta. Så vänd det där fingret och peka på er själv, sätt er först. Sänk kraven och gör det som räcker, inte så mycket mer. Det kan ni behöva och vet ni?
Världen går inte under.

Flippa inte ur över något. Ge det tid. Om ni själva inte har svaret så kommer det med tiden. Tid har alltid ett svar.

Dagens moralkaka á la Emma. Det är kanske lättare sagt än gjort, men förhoppningsvis förstår ni min tanke i alla fall. Kärlek till er. ♥

Vad fan är det vi stressar över?

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s