Hamnade i en diskussion med en gammal barndomsvän idag. Hur tråkigt det är att man glider ifrån vissa människor, att man borde göra saker annorlunda, inse vilka som är viktiga för en innan man förlorat dem, göra saker man mår bra av, bla bla bla, ni vet. Allt det där vi kallar så klyschigt. Men fan, klyschor är inte klyschor för ingenting. De har en poäng.
Krävs det verkligen katastrofer (fritt för tolkning) för att man ska inse saker och ting?
Eller de kanske bara ska påminna oss, lite då och då..
Är kanske meningen med livet att lära sig hur relationer fungerar? Hur man hanterar dem, eller kanske ska hantera dem?
Inse saker och ting, göra annorlunda, meningen med livet………Fuck, I’m deep.
Sängen ropar!
Emma
Emma Skoglund 