Det är konstigt egentligen, hur människor inte vet hur de ska reagera eller vad de ska säga. Jag kan förstå det, men ibland känns det bara så…ja, konstigt. Att det ska vara så jobbigt att prata om något så naturligt. En sjukdom kan vem som helst drabbas av. Precis som att man kan födas med en bokstavskombination eller ett handikapp kan man lika lätt drabbas av en sjukdom under livets gång. Det hör ju fortfarande till livet. Jag tror många är rädda för att säga fel saker. Men grejen är, det finns inget fel att säga. Man förstår, eller fel ord. Jag förstår.
Hur som helst det jag menar är; jag är fortfarande jag, samma person. Den enda skillnaden är att jag har cancer och möjligtvis börjar jag se på saker och ting med nya glasögon. Och ja, jag kämpar för mitt liv. Det är enbart sanningen och nog är den hård. Men vafan, cancern kommer aldrig vinna över mig. Det tänker jag inte tillåta.
Och är det verkligen så farligt att säga det? Cancer? Eller ADHD, asperger, schizofreni, you name it.
Jag antar att det är jobbiga saker att prata om och därför gör man det inte. Det kanske bara är jag som fått för mig allt, vad vet jag.
”I rymden finns inga känslor”, se den, underbar film som rekommenderas starkt.
Emma
Emma Skoglund 