SCARFACE.

Jag har en vecka från helvetet bakom mig. Jobbiga besked, känslomässiga stunder och tusentals insikter. Först nu börjar jag inse vad läkaren menade med ”du har varit med om en hel del nu”, vilket hon sa innan jag lämnade sjukhuset för att åka hem till Dalarna. Jag tror aldrig jag varit med om så mycket på så kort tid tidigare, aldrig något så traumatiskt. Varje morgon vaknar jag med hoppet om att inse att det bara är en dålig dröm och att det inte är på riktigt, men när jag kollar mig i spegeln och ser ärret på ögonbrynet inser jag att det är sant. Det känns så overkligt, som sånt som bara inte händer förutom på film, eller något man hör om någon avlägsen granne. Aldrig en själv. Men jo, hjärntumör – det hände mig.

Just nu väntar jag på operation och efter det blir det analys och då vet vi mer om hur lång resa jag har framför mig. Oavsett vad så ska jag klara det. Jag måste klara det. Finns inga tvivel även om jag har mina stunder när jag bara vill lägga mig ner och dra täcket över huvudet, minst sagt. Stunder när tårarna bara faller utan stopp.

Det känns bara så sjukt orättvist, men jag antar att det är en del av livet, finns ju knappast något logiskt över den här situationen. Tur att jag har familj och vänner som står bredvid mig i vått och torrt, för utan dem, vad skulle jag vara förutom en ensam själ? Kärlek till er! ❤

Emma